Zgodba o malem starem možu

21.00

Opis

Napisala: Barbro Lindgren
Ilustrirala: Eva Eriksson

Prevedla: Danni Stražar

Založba Zala, 2021

Trda vezava, 40 str.

ISBN 978-961-6994-78-1

Zgodba o malem starem možu je večna zgodba o osamljenosti in prijateljstvu. O žalosti in veselju. Mali stari mož je zelo osamljen gospod. Hrepeni po prijateljstvu, a se nihče ne zmeni zanj. Ko nekega dne spet potrt sedi na stopnicah, mu prijazen kuža položi smrček v dlan. Mali stari mož je neizmerno vesel. Končno je dobil prijatelja! Ne mine dolgo, ko ju na sprehodu sreča deklica, ki očara psa in pes njo. Stari gospod se razžalosti. Bo spet sam in pozabljen od vsega sveta? Ali bo le našel svoj srečni kotiček pod nebom? So prijateljstva, ki so trdna, in so ljudje in živali, ki so zvesti in ki premorejo ljubezen in sočutje.

Izdajo knjige je denarno podprl Kulturradet, Swedish Arts Council, za kar se zahvaljujemo.

Prevod tega dela je podprla Evropska komisija. Podpora Evropske komisije za pripravo te publikacije ne pomeni potrditve vsebine, ki izraža le mnenja avtorjev, in Komisija ne more biti odgovorna za kakršno koli uporabo informacij, ki jih vsebuje.

 

Napovednik: https://www.youtube.com/channel/UCfjYmAf3ZmsjhQ4dze5TZxQ

Pedagoško gradivo, branje z mladimi: Branje Zgodbe o malem starem možu

 

O avtorici / avtorju:

Švedska pisateljica Barbro Lindgren (1937) s svojevrstnim jezikom, polnim
humorja in topline, največkrat pripoveduje zgodbe najmlajšim. Sama pravi, da
navdih zanje črpa iz resničnosti. Mladim, ki berejo njene knjige v švedščini
ali v številnih prevodih v različnih deželah tega sveta, odpira oči in srce za
svet okrog sebe, za ljudi, ki so velikokrat osamljeni in odrinjeni, prav tako za
živali, ki so včasih prepuščene ljudem na milost in nemilost. Sočutje postavlja
v središče človečnosti. Brez sočutja do vseh bitij, ki preživljajo težke čase, naše
bivanje ni prav dosti vredno.

Pisateljico so od nekdaj zanimale mnoge stvari: glasba, risanje in literatura.
Pisati je začela, ko je bila še otrok, pozneje je eno svojih prvih del poslala
Astrid Lindgren, pisateljici Pike Nogavičke in tedanji urednici ugledne švedske
založbe. Astrid Lindgren, ki ni v nikakršnem sorodstvu s pisateljico Barbro,
kot bi kdo pomislil ob njunem priimku, ji je spodbudno odpisala. V pismu ji je
natrosila še kup nasvetov, kako naj piše in vztraja. In Barbro je vztrajala.
Napisala je okoli 100 knjig, njena dela pa so prevedena v več kot 30 jezikov.
Z Zgodbo o malem starem možu jo prvič predstavljamo slovenskim bralkam in
bralcem.

Pisateljica, ki je »na novo iznašla literaturo za najmlajše«, je dobitnica
mnogih nagrad, tudi najuglednejše, nagrade ALMA za svoj življenjski opus.

Ob prejetju nagrade ALMA: https://www.youtube.com/watch?v=_R2ytueCgsY in https://astridlindgrenmemorialaward.wordpress.com/2014/06/

 

Pisateljico Barbro Lindgren  (Zgodba o malem starem možu) smo prosili za klepet o njenem delu. Pisateljica, ki jih je dopolnila 85, do zdaj napisala čez 100 knjig,  mnoge so prevedene, menda v več kot 30 različnih jezikov, za svoje delo je prejela kup nagrad, tudi najuglednejšo, nam je prijazno odgovorila – s pismom in s pomočjo švedske agentke, ker tehnologije ne mara😊 

Pogovor z Barbro Lindgren, švedsko pisateljico, prejemnico nagrade ALMA, Spominske nagrade Astrid Lindgren (Prevedla Danni Stražar)

Mateja Sužnik, urednica Založbe Zala: Mateja Sužnik, redaktör på Založba Zala: Kaj vas je gnalo na pot pisateljevanja? Kakšni so vaši začetki?

Vad var det som gjorde att du kom in i författarsvängen? Hur började du skriva?

Barbro Lindgren, švedska pisateljica: Pisati sem začela pri osmih letih, kratka besedila in zgodbe. Vendar me je v enaki meri zanimala tudi glasba, igrala sem klavir. Zanimalo me je tudi risanje. Glasba, literatura, narava in risanje so bile zame najpomembnejše stvari.

Jag började skriva i 8-årsåldern, små texter och historier. Men jag var lika intresserad av musik och spelade piano. Att teckna var jag också intresserad av; musik, litteratur och natur och teckning var det viktigaste för mig.

Mateja: Kako je na vas vplivala Astrid Lindgren? Nekje smo zasledili, da ste njen roman Pika Nogavička prebrali šele kot odrasli? Je to res? Ampak pozneje ste se izjemno lepo ujeli, že z dopisovanjem? Imam prav?

Hur har Astrid Lindgren påverkat dig? Vi uppmärksammade någonstans att du inte läste hennes roman Pippi Långstrump förrän som vuxen? Stämmer det? Men senare kom ni överens mycket bra, redan via brevväxling, stämmer det?

Barbro: Ko sem hodila v drugi razred, je izšla Pika Nogavička Astrid Lindgren. Vsi moji prijatelji so bili očarani. Meni pa se je zdelo, da vse skupaj zveni neznansko neumno, zato sem jo prebrala šele v odraslih letih! Toda takrat se mi je zdela boljša, kot sem si predstavljala!

Ko sem založbi Rabén & Sjögren poslala svoj prvi rokopis Mattiasovo poletje (nisem vedela, da je bila Astrid Lindgren odgovorna za otroške knjige), ga niso sprejeli, vendar mi je Astrid napisala pismo s koristnimi nasveti, kako bi rokopis lahko izboljšala, in to so bili najboljši nasveti, kar sem jih kdaj dobila v svojem življenju! Nato sem rokopis predelala in pozneje so ga izdali. Med čakanjem na svojega prvega otroka Mattiasa sem knjigo tudi ilustrirala. Narisala pa sem ga takega, kot sem si želela, da bi bil – in je bil res! Nato sva postali prijateljici z Astrid postali prijateljici.

Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump”, kom ut när jag gick i andra klass, alla mina kamrater var hänförda. Men jag tyckte att det lät så dumt alltsammans, att jag inte läste den förrän jag blev vuxen! Men då tyckte jag den var bättre än jag trott!

När jag skickade in mitt första manus ”Mattias sommar” till Rabén & Sjögrens förlag (jag visste inte att Astrid Lindgren* var chef för barnböckerna), så fick jag den inte antagen, men Astrid skrev ett brev med goda råd hur den skulle bli bättre och det var de bästa råd jag fått i mitt liv! Sen skrev jag om den och då gavs den ut. Jag illustrerade den också medan jag väntade mitt första barn ”Mattias” och jag ritade honom som jag hoppades att han skulle se ut – och sen såg han ut så! Efter det blev vi vänner.

Mateja: Sami pravite, da ne črpate iz domišljije, ampak iz realnosti? Je to sploh mogoče, saj je večina vaših del namenjena najmlajšim in zelo mladim?

Če so vaše knjige za tako mlade prežete z realnostjo, tudi s tematiko, ki jo radi pometemo pod preprogo, kot so osamljenost, drugačnost, izguba, smrt; kako to, da celo v njih ne manjka vašega pretanjenega humorja?

Du har någon gång påstått att du inte fantiserar ihop dina berättelser utan att de är tagna från verkligheten? Är det ens möjligt eftersom de flesta av dina verk riktar sig till de yngre med en mycket låg ålder? 

Om dina böcker för mycket unga läsare genomsyras av verkligheten och de bearbetar även ämnen som vi ofta föredrar att svepa under mattan, så som ensamhet, att vara annorlunda, förlust, död. Hur kommer det sig att du lyckas behålla din subtila humor även när du ger dig på utmanande och svåra ämnen?

Barbro: Ko pišem, vedno črpam navdih iz resničnega življenja – toda včasih tu in tam kaj dodam … Pisala sem o svojem otroštvu in najstništvu – pozneje sem sledila svojemu odraslemu življenju, svojima otrokoma, iz njunih iger sem ustvarila knjige. Že nekaj let pišem večinoma za odrasle (to sem vedno počela, ko sem obenem pisala tudi za otroke). Te knjige na žalost niso bile deležne takšne pozornosti kot otroške knjige, čeprav so dobre!

Jag använder mig alltid av verkligheten när jag skriver – men ibland lägger jag till lite här och där… Jag har skrivit om min barndom och ungdom – och sen har jag följt mitt vuxna liv, mina barn, deras lekar har jag gjort böcker av. För mig är humor mycket viktigt, med humor kan man skriva även om sorgliga saker, som annars är svåra att ta itu med. Numera skriver jag mest för vuxna, sen många år tillbaka (det har jag alltid gjort, samtidigt som jag skrivit för barn). De böckerna är tyvärr inte lika uppmärksammade som barnböckerna, fast de är bra!

Mateja: In ne nazadnje, vam spominska nagrada Astrid Lindgren pomeni največji življenjski dosežek? Vemo, da je najuglednejša nagrada, kar jih mladinska pisateljica lahko prejme. Ali bi prednost dali celo čemu drugemu?

Och sist men inte minst, anser du att Almapriset är den största prestationen i ditt liv? Vi är medvetna om att det är den mest prestigefyllda utmärkelsen en barnboksförfattare kan få. Eller skulle du kanske peka ut något annan, mer betydelsefull prestation?


Barbro:
ALMA, spominska nagrada Astrid Lindgren, verjetno velja za najuglednejšo nagrado, kar jih človek lahko dobi za otroške knjige, vendar meni nagrade ne pomenijo veliko, čeprav sem jih dobila veliko, za otroške knjige in knjige za odrasle. Z nagrado ALMA sem lahko odplačala dolg za svoje posestvo – in to je bilo pri tem najboljše!

Förmodligen anses det att Almapriset är det finaste pris man kan få för barnböcker men jag är inte mycket för priser, fast jag har fått många, både för barn- och vuxenböckerna.

Med Almapriset kunde jag betala skulderna på min gård – det var det bästa! 

Mateja: Zgodba o majhnem starem možu me je očarala. Polna empatije je, večno aktualna, osamljen starejši človek, malo drugačen, po svoje mnogim v posmeh, zaprt v svoj svet, nazadnje sklene prijateljstvo s kužkom in še z otrokom. Kot bi njemu in vsem nam posvetil topel žarek v bridkih časih. Napisali ste jo pri svojih štiridesetih, verjetno kot prav nič osamljena mama in pisateljica, menda je to celo prva knjiga za najmlajše. Od kod navdih, od kod ta velika pozornost do drugačnih, osamljenih, prezrtih?

Sagan om den lilla farbrorn förtrollade mig. Den är full av empati, alltid aktuell: en ensam gammal man som är lite annorlunda, blir ofta förlöjligad av många, inlåst i sin egen lilla värld, men som tillslut blir vän med en valp och ett barn. Det kändes som att äntligen trängde en varm solstråle igenom hans och även vår värld. Du skrev den när du var i 40 års åldern, förmodligen inte som en enslig mor och författare. Om jag har uppfattat det rätt är det här din första barnbok? Var fick du inspirationen från? Varför fokuserar du ofta på människor som kan vara lite annorlunda, ensamma, ofta ignorerade? 

Barbro: Vedno sem močno čutila s tistimi, ki jim je bilo težko, in verjetno je to tisto, kar vedno prežema vse, kar napišem. Sočutje je verjetno najpomembnejše, kar potrebuješ kot človek, tudi do živali! Toda Zgodba o malem starem možu ni bila moja prva knjiga, temveč je bila prva knjiga z Evo Eriksson! 

Jag har alltid haft stor känsla för dem som haft det svårt, det är nog det som alltid genomsyrar det jag skriver. Medkänsla är nog det viktigaste man behöver som människa, även för djuren! Men ”Sagan om den lilla farbrorn” var inte min första bok, men det var min första bok med Eva Eriksson!

Mateja: Menda se v svojih delih radi vračate k osamljenim posameznikom in prijateljstvo s psi? Zakaj?  Imate psička tudi sami za družbo?

Jag får känslan av att du i dina verk gärna ofta går tillbaka till ensamma individer och deras vänskap med hundar. Varför? Har du själv en hund som håller dig sällskap?

Barbro: Sama sem se vedno počutila osamljeno in drugačno (čeprav to morda ni zelo opazno), zato sem vedno iskala drugačne ljudi. Sem velika prijateljica živali in trpim, ker se toliko živalim tako zelo slabo godi. V svojem življenju sem imela tri pse; bulterierko Roso (o kateri sem pisala v svojih knjigah, v treh knjigah za odrasle in v treh slikanicah). Zdaj sem stara in se ne počutim pretirano dobro, zato psa ne morem imeti. Tretjega psa, bulterierja Musseja, sem pred leti morala oddati prijateljema, ki obožujeta živali in imata doma ravno tako razmetano, kot si psi želijo! Zdaj je tam in se veliko bolj zabava, kot se je pri meni.

Jag har själv ofta känt mig ensam och annorlunda (fast det kanske inte märks så mycket), därför har jag alltid sökt mig till annorlunda människor. Jag är en stor djurvän och lider av att många djur far så illa. Tre hundar har jag haft i mitt liv; bullterriern Rosa (som jag har skrivit böcker om, tre vuxenböcker, och tre bilderböcker). Nu är jag gammal och mår inte så bra, därför kan jag inte ha någon hund. Min tredje hund, bullterriern Musse, fick jag lov att ge bort häromåret, till vänner som älskar alla djur, och har precis så stökigt hemma som hundar vill ha! Där är han nu, och har det mycket roligare än han hade hos mig! 

Mateja: Kot razberem iz različnih virov, ne živite v svetovljanskem Stockholmu, ampak na otoku. In za nameček se branite emejlov in vseh mogočih digitalnih novotarij? Zakaj in kdaj ste se odločili za mirno, odmaknjeno življenje? Če je odmaknjeno? Predvsem upam, da odmaknjenost ne pomeni osamljenosti, da živite med bližnjimi in da še ustvarjate?

Det framgår genom olika källor att du inte bor i metropolen Stockholm utan på en ö. Dessutom är du inte särskilt intresserad av e-post och andra digitala moderniteter av något slag? Varför och när bestämde du dig för ett lugnt, avskilt liv? Om det ens är avskilt? Framförallt hoppas jag att avskildhet inte är lika med ensamhet, att du bor omgiven av dina nära och kära och att du fortfarande skapar?

Barbro: Zdaj živim na Ölandu, na ozkem otoku, ki leži precej na jugu Švedske, in tu se počutim kot doma, saj sem kot otrok pogosto prihajala sem. Starejša ko sem postajala, več samote sem potrebovala za razmišljanje in pisanje! Zdaj je telo utrujeno in me boli na različnih koncih, veliko moram počivati in se ne srečujem z nikomer drugim kot z najbližjimi (ki pa jih v tem hipu tako ali tako ne morem videti, otroka in vnuki namreč živijo v Stockholmu), vendar sem bila vedno rada sama, poslušam glasbo (večinoma Beethovna, Schuberta in Bacha, ki sem ga rada igrala, seveda preproste izvedbe!). Ko pogledam ven, vidim sadno drevje in zemljo, daleč stran gozd in s starimi gospodarskimi poslopji obdano posestvo.

Nu bor jag på Öland, en smal ö ganska långt söderut, här känner jag mig hemma eftersom jag ofta var här som barn. Och ju äldre jag blivit, desto mer ensamhet behöver jag för att tänka och skriva! Nu är kroppen trött och värker på olika ställen, jag måste vila mycket och orkar inte träffa mer än de allra närmaste (och de kan jag ändå inte träffa nu, barnen och barnbarnen bor i Stockholm) men jag har alltid tyckt om att vara för mig själv, jag lyssnar på musik (mest Beethoven, Schubert, Bach, som jag spelade som garn, de enkla varianterna!). När jag tittar ut ser jag mina fruktträd och mitt land, skogen långt borta och den kringbyggda gården med de urgamla ladorna.  

Mateja: Iskrena hvala za vsako vašo misel in besedo.

Naj bo v navdih in pogum vsem, mladim še prav posebej. Sami ste doživljali tudi leta, ki niso bila nikomur naklonjena, zdajšnji časi so spet trda preizkušnja za vse. Kaj bi zdaj, danes svetovali mladim, kako naj ohranijo duha in optimizem?

Ett stort tack för varje tanke och ord.

Låt det vara en inspiration och ge mod till alla, särskilt unga människor. Själv har du också varit med om år som inte var gynnsamma för någon, rådande tider är återigen en prövning för oss alla. Vilka råd skulle du ge ungdomarna idag, om hur man upprätthåller en god anda och optimism?

Barbro: Mladim bralcem bi rada rekla naslednje: Vedno poskušajte početi tisto, kar vas zanima, nikoli ne obupajte, tudi če je naporno. In ne pozabite pokazati sočutja do tistih, ki so na robu družbe – tudi tako boste dobili veliko prijateljev. In vedno bodite prijazni do živali, saj te v sebi nimajo ničesar zlobnega, če zanje ne skrbijo zlobni ljudje. Trudite se torej za svoje pravice, a tudi za pravice živali! In tudi korona bo minila – pandemije čez čas vedno minejo.

Prisrčen pozdrav, Barbro Lindgren

Till unga läsare skulle jag vilja säga: Försök alltid att få göra det du är intresserad av, ge dig aldrig, även om det är jobbigt. Och tänk på att visa medkänsla för dem som är utanför – få får du också många vänner. Och var alltid snäll mot djuren, de har inget ont i sig om de inte blir omhändertagna av elaka människor. Så kämpa för era egna rättigheter, men också för djurens! Och coronan kommer att gå över – pandemier gör det efter en tid.

                                        Kära hälsningar, Barbro Lindgren

 

O ilustratorki / ilustratorju:

Eva Eriksson (1949) se je po premisleku, kaj delati in kako se preživljati, da ji
ne bi bilo treba vstajati navsezgodaj, odločila za tekstilno šolo in šolo risanja in
kmalu stopila na pot ilustratorke.

Danes je ena najbolj priljubljenih švedskih ilustratork, poznanih doma in
v svetu. Leta 1977 je izšla njena prva knjiga, 1979 je v sodelovanju z Barbro
Lindgren že izšla Zgodba o malem starem možu. Njuno sodelovanje se je
nadaljevalo, vzporedno pa je ilustrirala zgodbe in pravljice najuglednejših
švedskih avtoric in avtorjev, od Ulfa Starka, Ulfa Nilssona do Rose
Lagercrantz. Ustvarila je tudi nekaj avtorskih del, kar pomeni, da se je
pod njimi podpisala kot pisateljica in kot ilustratorka. Priznana je tudi kot
animatorka risanih filmov.

Ilustrira še vedno, najraje v pastelu, še vedno razveseljuje najmlajše in jim
s svojim delom širi meje, odpira okno v najrazličnejše, lepe in včasih tudi
žalostne zgodbe ljudi vseh starosti.

Z vsemi velikimi ustvarjalkami in ustvarjalci švedske in že dolgo tudi
svetovne literature jo vežejo ljubezen, toplina, sočutje in humor. Med vsemi
nagradami, ki jih je prejela, sta tudi nagrada August in nagrada Astrid
Lindgren.

 

O prevajalki/ prevajalcu:

Danni Stražar je prevajalka, glasbenica, učiteljica in ambasadorka švedske
literature med slovenskimi bralci in slovenske literature na Švedskem.
Njen prevajalski opus je obsežen in raznolik, prevaja tako dela za odrasle
kot za mladino in najmlajše.

Najraje prevaja iz švedščine, iz jezika, ki se ga je naučila v otroštvu in ga
je pozneje tudi študirala. Švedščina je prevajalkin drugi jezik, prvi ostaja
materinščina, slovenščina. Danni na Švedskem živi in dela in zato dobro pozna
švedsko življenje in kulturo. Tu in tam poseže tudi po norveški literaturi in jo
prav tako zavzeto prevede za naše bralce.

Za našo založbo je prevedla že kar nekaj izjemnih del najbolj priznanih
švedskih mladinskih avtoric in avtorjev, dela Ulfa Starka, Ulfa Nilssona, Rose
Lagercrantz, Pera Gustavssona in tokrat zgodbo mojstrice Barbro Lindgren.

 

Seznam recenzij:


Nagradne igre:


Pedagoška gradiva:


Dogodki: